Way out West 2011: Kanye West

Foto: Håkan Moberg, Gaffa.se

Festivalen börjar lida mot sitt slut. Det är en halvtimme kvar till Kanye West skall spela på Flamingo, festivalens största scen. Området har redan fyllts med folk så till den milda grad att det tar stopp redan vid öltälten och hattförsäljaren. Just det här fenomenet är ganska magiskt. Man hör sällan någon säga någonting positivt om Kanye och hans kändisskap, men trots detta så står alla där och väntar spänt på att han skall gå på scenen. På något sätt så är Kanye West någonting annat än alla andra akter som spelat på festivalen. Han representerar någonting större, en kulturkrock. Här har vi alltså en artist som tillhör samma skola som Prince och Michael Jackson, bara de att han är sådär en tjugofem år senare än de andra.

Vad jag försöker säga är att det här är inte en spelning på samma sätt som de andra akterna under festivalen. Jag skall inte påstå att det är festivalens bästa spelning, för det vore en lögn, men det skiljer sig så pass mycket att det knappt ens går att göra en schysst jämförelse. Låt mig göra ett försök till att beskriva spektaklet: Spelningen börjar.  ”Act 1″ visas med stora vita bokstäver över backdropen.  In kommer inte Kanye utan tjugiotalet dansare i balettdresser och tyllkjolar. Det spelas intensiv klassisk musik. Jag kan såhär i efterhand inte dra mig till minnes om det faktiskt var en nedpitchad Camina Burana eller om det bara var samma typ av sound. Hur som helst så spelas musiken och dansarna springer kaotiskt omkring på scenen. Plötsligt tystnar musiken och en fantastisk backdrop som vi kom överrens om skulle föreställa de nya religionernas krig mot hedendomen (tänk Venus attackerad av änglar) lyses upp. Scenen fylls med rök och Kanye dyker upp på en skylift som hissas upp sådär en tio-tjugio meter över publiken. Introt till My beautiful dark twisted fantasy spelas medans stjärnan sakta stiger tills den plötsligt stannar. Härifrån, ackompanjerad av dansarna, åtskilliga mängder rök och fyrverkerier, avslutar han låten och fortsätter därefter spelningen. Det här är dock inte allt. Under hela spelningen fortsätter flådigheten och fyrverkerier avlöses utav ett eldregn som lämnar scenen så rökfylld att man kan tro att det faktiskt brunnit på riktigt och dansnummer så magnifika att man inte kan låta bli att ställa sig frågan varifrån dansarna kommer.

Man kan nog lätt få för sig, jag hade iallafall det, att Kanye bara skulle spela låtar från sin senaste platta. Så var dock ej fallet. Det var ett otroligt blandat set inkluderande alla de låtar som får anses vara hans hits. Det bjuds på Through the wire, Homecoming, All of the lights, Gold digger och en femton minuter lång version utav Runaway. Vad som var svårare att se förbi var att Kanye, spelningen igenom, envisades med att han motbjudande vocoder över sin röst. Om detta berodde på sjukdom, vilket är mycket möjligt då man hörde en hel del hostningar och harklingar, eller om han bara fått för sig att det skulle vara fräsigt låter jag dock vara osagt. Det är också lite väl mycket sentimentala mellansnack om hur duktig han känner sig som mot alla odds lyckats uppnå sina drömmar tack vare den forna stjärnan Jay Z.

Det är svårt att inte få känslan av att Kanye inte längre ser sig som musiker om man ser till begreppets traditionella innebörd utan som någonting annat – större. Efter att ha firat av tre helt fantastiska och otvivelaktigt spektakulära akter så kommer han tillslut in tillsammans med hela sin ”ensemble” och bugar för publiken som om det vore en teaterföreställning. Otvivelaktigt är det här  en utav festivalens stora höjdpunkter och detta oavsett vad man kan tänkas ha för åsikter om Kanyes person. På väg ifrån spelningen så råkade jag höra någon skämtsamt nämna att festivalen nu borde byta namn till Way out Kanye West, och jag förstår verkligen vad han menade. Mest troligt är nämligen att det här kommer vara en upplevelse som kommer att märka festivalen för alltid. Kanye må vara en riktig idiot, dessutom självupptagen som få, men det blir helt enkelt ointressant i relation till vad han faktiskt presterar som artist.

Du kanske också gillar:

Peace and Love 2011: Sage Francis Sage kommer ut på scenen insvept i en stor svart Strange Famous-flagga och möter den...

Kanye Wests blogg Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en...

Kanye West & Jay Z – Watch The Throne Alla tycks prata om Watch the Throne för tillfället. Det kanske inte är så konstigt i och med att...

Festivalsommar 2010 – Roskilde Roskildefestivalen i Danmark firar 40 år i år och är utan tvekan skandinaviens största och mest...