Kanye West & Jay Z – Watch The Throne
Alla tycks prata om Watch the Throne för tillfället. Det kanske inte är så konstigt i och med att en utav världens för tillfället mest hypade artister, Kanye West, gått ihop med sin gamle mentor Jay Z och skapat vad som på förhand tippats bli en omedelbar klassiker. Ärke-hipstersen på Pitchfork har hypat plattan till skyarna, vilket kanske inte var helt oväntat, och beskriver den såhär:
stadium-sized event-rap spectacle that still sounds like two insanely talented guys’ idiosyncratic vision. That’s worth celebrating.
Själv tycker jag att det här kan vara bland det tråkigaste som hiphopscenen levererat sedan Eminems helt fantastiskt intetsägande fjanterier på The Marshall Matters LP. Bortsett från spåret Murder to Excellence som i sig är skrattretande slätt i jämförelse med andra samtida släpp så är det samma tråkiga tugg på samma typ av tråkiga beats hela plattan igenom. Inte ens texterna är intressanta att lyssna på. Med tanke på att man samplat såpass gedigna akter som Otis Redding, Incredible Bongo Band, James Brown och Nina Simone så satte man ribban otroligt högt, vilket också kan vara en av anledningarna till att man inte riktigt lyckats leverera. Jag älskar dessutom Cassius låt I love u so som man samplat i låten Why I Love You, men det är också den samplingen som är det mest imponerande med den låten. Det enda som egentligen imponerar med det här albumet är det snygga omslaget som ser ut som en blandning mellan ett mandelbrot och en guldrelief. Det kanske inte är så konstigt å andra sidan i och med att Jay Z mer eller mindre gjort allt han kunnat för att promota sig själv som en själlös föredetting allt sedan den fantastiska plattan The Black Album 2003. Det är inte utan att denna platta snarare känns som ett välgörenhetsprojekt från Kanyes sida där han låtar den föredetta tungviktaren få åka lite snålskjuts på den hype han lyckats samla på sig genom det kritikerrosade albumet My beautiful dark twisted fantasy.
Möjligen passar det här släppet bättre för en amerikansk publik? Jag har nämligen väldigt svårt att föreställa mig att den här plattan skulle få något särskilt varmt välkomande bland svenska hiphopkonsumenter.
Du kanske också gillar:
|
Peace and Love 2011: Sage Francis Sage kommer ut på scenen insvept i en stor svart Strange Famous-flagga och möter den... |
Way out West 2011: Kanye West Foto: Håkan Moberg, Gaffa.se Festivalen börjar lida mot sitt slut. Det är en halvtimme kvar till... |
Kanye Wests blogg Kanye West, killen som tydligen fortfarande är sur över att ingen kan uttala hans förnamn, har en... |
En dramatisk gubbster tittar fram. Jag har tydligen en grej för äldre herrar, lite läskigt är det. Jag menar naturligtvis helt musikaliskt.... |
3 kommentarer på “Kanye West & Jay Z – Watch The Throne”
Lämna en kommtar
Provocerande ihålig ”sågning” som säger allt om recensenten och mindre om skivan som recenserades. Av hur du beskriver artisterna och hur du uttrycker dig är det tydligt att du är begränsat insatt i hiphopvärlden vilket hade varit förlåtligt (och bespara mig namedrops som Aesop, Sage, Henry Bowers och dem), men när du skriver på ett sånt nedlåtande hipsterkorrekt sätt så blir det en rent av motbjudande kombination… ”Inte ens texterna är särskilt intressanta att lyssna på”… Jag tycker att det är förkastligt att såna som du får låtsas vara auktoriteter på det här sättet. För övrigt är jag en av många svenska hiphopkonsumenter som absolut gillar skivan och förstår vad det handlar om, men det hör inte hit. Detta går längre än bara Jay-Z och Kanyes skiva eller dina clusterfucks till referensramar som tar dig från Watch The Throne till Marshall Mathers LP som du för övrigt antagligen ogillar av helt fel anledningar. Det är bloggvärlden 2011 och det är inget nytt, men fuck you internet för den här sortens recensioner.
En recap på hiphopsläpp i år som jag personligen tycker har varit stora alt. riktigt bra:
* Apollo Brown släpper Daily Bread med Hassaan Mackey.
* T-3 från Slum Village släpper 3riller.
* Talib Kweli släpper Gutter Rainbows.
* Madlib släpper Madlib Medicine Show #11.
* J Rocc släpper Some cold rock stuf.
* Damu the Fudgemunk släpper en sjua med Truly get yours tillsammans med K-Defs For Def’s Sake.
Samtliga av dessa släpp toppar Watch the Throne med sån oerhörd marginal att jag omöjligen kan påstå att det här skulle vara något särskilt starkt släpp. Någon form av auktoritet tycker jag förövrigt inte heller att jag aspirerar på utan Kulturkompaniet som koncept har alltid varit ett väldigt personligt projekt där vi varit helt öppna med att vi tycker till personligen och lämnar all form av objektivitet åt sidan. Jag kan dessutom tycka att man ganska tydligt bjuder in till hård kritik åt båda hållen, vare sig det är sågningar eller hyllningar, när man släpper ett album med titeln Watch The Throne då jag omöjligen kan se hur det skulle anspela på någonting annat än att man tycker sig sitta på någon form av hiphoptron.
Jag överreagerade imorse där jag satt med min kaffekopp, men håller ändå fast vid vad jag sa om recensionen (som nu tycks vara lite uppdaterad). Om du reducerar Jay-Z och det han bygger på just nu (Already Home och Why I Love You är två låtar som sammanfattar det bra), så tycker jag att du går miste om nånting coolt men kanske råder det bara delade meningar där och jag är naiv som köper myten. Och angående titeln Watch The Throne så kan ett nyckeltema även vara Murder To Excellence, och hur Jay flera gånger nämner hur ensamt det är som svart man uppe i eliten. Kanske syftar han och Kanye även till hur långt de båda har kommit, och att de inte kommer att finnas kvar för alltid, so watch the throne/ keep the struggle ungefär. Hursomhelst är det en genombra skiva anser iaf jag, och det är en positiv trend med såna här spontana samarbetsskivor som Bad Meets Evil, Watch The Throne, Drake & Lil Wayne, Wu-Block osv, och monstergrupper som Slaughterhouse, Random Axe osv som har börjat ta fart de senaste två åren. Det händer bra saker och Watch The Throne må ha varit överhypad precis som väntat men en bra skiva och en cool mellanlandning för båda respektive artister är nog de flesta överens om att det är. Iaf, nog om det, gör din grej, det är det vi alla gör. Peace