Måndag är en dag för sig. Ny arbetsvecka för vissa, ny skolvecka för andra, ännu en ledig vecka för ytterligare några. Hur som helst kan det behövas en liten puff i rätt riktning för att dagen inte ska bli helt olidlig. Vad passar då bättre än ett par väl utvälda livekonserter från P3 Live? Just nu råkar det dessutom finnas mer än en riktigt bra konsert tillgänglig. Tyvärr kommer dessa länkar sluta fungera med tiden då P3 Live bara gör sitt material tillgängligt under en begränsad tidsperiod. Hur som helst, håll till godo!

De hyggliga människorna på Klubb Republik (tack Abbas och Nippe) bjöd trevligt nog in oss på Kulturkompaniet till en klubbspelning i deras nya lokaler under fredagen. Spelade gjorde inga andra än Sun Airway (US) och Korallreven. Jag skall erkänna at jag inte har varit på en Republikspelningen sedan ”the good ol’ glory days” på Hugo Nattklubb. På den tiden kunde man se akter som Radio Dept, Suburban Kids with Biblical Names och [Ingenting]. Jag var faktiskt själv med och hjälpte till med ett par spelningar, bland annat tidigare nämnda [Ingenting] och Bob Hund.

Klubb Republik har alltid varit en riktigt bra indieklubb. Egentligen den enda av någon kvalitet som helst i lilla Norrköping. Om man tar i beaktande att det möjliga klientelet är betydligt mer begränsat än i större städer som Göteborg, där man kör dunderklubbar som Svanen på Jazzhuset, så ska det sägas att de lyckas få hit riktigt bra akter med tillräckligt bra frekvens för att det ska fortsätta kännas intressant och återkommande. Det går helt enkelt inte att köra klubbar varje vecka i en stad som Norrköping utan att gå back, tyvärr. Visst, det fanns en period kring 2005-2006 där Parklife drog fullt varje (eller var det varannan?) fredag  på Svea Skeppet men dessa dagar är sedan länge förbi. Med det sagt så vill jag även ge ett stort plus till de nya lokalerna. Med trevliga vakter, hyggliga priser i baren och bra uppslutning så lyckades de skapa en bra stämning som får iallafall mig att bli nyfiken på vad mer de kan tänkas göra framöver.

Bokningen Sun Airway, som för många säkert är helt okänd, är inte heller så ”bara”. Med sitt album Nocturne of Exploded Crystal Chandelier lyckades de skrapa ihop 7.8 hos ärkehipstrarna på Pitchfork som i en annan artikel går så långt att de drar paralleller mellan dem och Animal Collective. Och det är verkligen ingen dålig jämförelse. Det är drömskt, psykedeliskt och experimentellt på precis det där sättet som aldrig slutar kännas fräscht och levande. Det är en blandning av analoga trummor och felfria digitala diton, mellan gitarr, ambientslingor och mer traditionell synth. Jag kan inte låta bli att ibland tycka att ljudbilden blir lite väl stor, så att man nästan tappar fokus, men det är ju också lite det som gör den här typen av musik så charmig. Tyvärr så hann vi dock inte med att se Korallreven den här gången, men då det bara var ett DJ-set så kanske det inte spelade så himla stor roll egentligen.

Sammantaget så var det en riktigt trevlig kväll och vi hoppas att vi får komma förbi även nästa gång Republik drar hit någon spännande akt.

» Besök Klubb Republiks hemsida
» Lyssna på Sun Airway på Spotify

Foto: Olle Eriksson, Gaffa.se

Jag skulle vilja påstå att det är nästintill odiskutabelt huruvida Arcade Fire var Popagandas absolut mest hypade bokning i år. Inte så konstigt kanske i och med att The Go! Team egentligen var det enda band som överhuvudtaget hade position nog att utmana. Vad jag inte kan låta bli att fråga mig är när detta egentligen inträffade. Jag minns såväl släppet av Funeral 2004 som Neon Bible 2007. Någon större uppståndelse var det egentligen inte, även om plattorna utan tvekan fortfarande står sig bra mot (och kanske till och med överträffar) Suburbs. Man får väl anta att det var i och med Grammyn för årets bästa album och introt till Where the wild things aresom allting exploderade. Plötsligt var man inte längre vad som skulle kunna beskrivas som en indie-angelägenhet utan hade istället placerat sig även hos den mer kommersiella publiken. Från ingenstans tog man sig in som etta på såväl Irish Albums Chart, UK Albums Chart och US Billboard 200 Chart. Där stod de iallafall – för femte gången någonsin i Sverige –  i Stockholm, beredda att göra oss obehagligt medvetna om varför de är ett utav de mest betydelsefulla indie-banden just nu.

En av spelningens största styrkor var enligt mig de minst sagt träffsäkra videoklippen, givetvis regisserade utav Spike Jonze som också producerat kortfilmen Scenes from the Suburbs. Det är cyklande barn i förorten och människor med dinstinkta clownliknande sminkningar på vespor. Det är dock inte bara videomaterialet som är träffsäkert. Det är utan överdrifter att påstå att bandet är lika synkroniserat och samspelt som vore det en utav vår tids största rocklegender samtidigt som man lyckats behålla den unika och tilltalande (ibland på snudden till barnsliga) charm som också utgör bandets styrka. Publiken visste vad som väntades och det märktes att det här var ett band som låg många varmt kring hjärtat i och med att man hela tiden kunde höra olika personer ur publiken sjunga med som om det vore en kväll av Allsång på Skansen. Visst kommer det tillslut att gå utför för även Arcade Fire, men än så länge har jag svårt att se det inom en ens överskådlig framtid.

Festivalen börjar lida mot sitt slut. Det är en halvtimme kvar till Kanye West skall spela på Flamingo, festivalens största scen. Området har redan fyllts med folk så till den milda grad att det tar stopp redan vid öltälten och hattförsäljaren. Just det här fenomenet är ganska magiskt. Man hör sällan någon säga någonting positivt om Kanye och hans kändisskap, men trots detta så står alla där och väntar spänt på att han skall gå på scenen. På något sätt så är Kanye West någonting annat än alla andra akter som spelat på festivalen. Han representerar någonting större, en kulturkrock. Här har vi alltså en artist som tillhör samma skola som Prince och Michael Jackson, bara de att han är sådär en tjugofem år senare än de andra.

Vad jag försöker säga är att det här är inte en spelning på samma sätt som de andra akterna under festivalen. Jag skall inte påstå att det är festivalens bästa spelning, för det vore en lögn, men det skiljer sig så pass mycket att det knappt ens går att göra en schysst jämförelse. Låt mig göra ett försök till att beskriva spektaklet: Spelningen börjar.  ”Act 1″ visas med stora vita bokstäver över backdropen.  In kommer inte Kanye utan tjugiotalet dansare i balettdresser och tyllkjolar. Det spelas intensiv klassisk musik. Jag kan såhär i efterhand inte dra mig till minnes om det faktiskt var en nedpitchad Camina Burana eller om det bara var samma typ av sound. Hur som helst så spelas musiken och dansarna springer kaotiskt omkring på scenen. Plötsligt tystnar musiken och en fantastisk backdrop som vi kom överrens om skulle föreställa de nya religionernas krig mot hedendomen (tänk Venus attackerad av änglar) lyses upp. Scenen fylls med rök och Kanye dyker upp på en skylift som hissas upp sådär en tio-tjugio meter över publiken. Introt till My beautiful dark twisted fantasy spelas medans stjärnan sakta stiger tills den plötsligt stannar. Härifrån, ackompanjerad av dansarna, åtskilliga mängder rök och fyrverkerier, avslutar han låten och fortsätter därefter spelningen. Det här är dock inte allt. Under hela spelningen fortsätter flådigheten och fyrverkerier avlöses utav ett eldregn som lämnar scenen så rökfylld att man kan tro att det faktiskt brunnit på riktigt och dansnummer så magnifika att man inte kan låta bli att ställa sig frågan varifrån dansarna kommer.

Man kan nog lätt få för sig, jag hade iallafall det, att Kanye bara skulle spela låtar från sin senaste platta. Så var dock ej fallet. Det var ett otroligt blandat set inkluderande alla de låtar som får anses vara hans hits. Det bjuds på Through the wire, Homecoming, All of the lights, Gold digger och en femton minuter lång version utav Runaway. Vad som var svårare att se förbi var att Kanye, spelningen igenom, envisades med att han motbjudande vocoder över sin röst. Om detta berodde på sjukdom, vilket är mycket möjligt då man hörde en hel del hostningar och harklingar, eller om han bara fått för sig att det skulle vara fräsigt låter jag dock vara osagt. Det är också lite väl mycket sentimentala mellansnack om hur duktig han känner sig som mot alla odds lyckats uppnå sina drömmar tack vare den forna stjärnan Jay Z.

Det är svårt att inte få känslan av att Kanye inte längre ser sig som musiker om man ser till begreppets traditionella innebörd utan som någonting annat – större. Efter att ha firat av tre helt fantastiska och otvivelaktigt spektakulära akter så kommer han tillslut in tillsammans med hela sin ”ensemble” och bugar för publiken som om det vore en teaterföreställning. Otvivelaktigt är det här  en utav festivalens stora höjdpunkter och detta oavsett vad man kan tänkas ha för åsikter om Kanyes person. På väg ifrån spelningen så råkade jag höra någon skämtsamt nämna att festivalen nu borde byta namn till Way out Kanye West, och jag förstår verkligen vad han menade. Mest troligt är nämligen att det här kommer vara en upplevelse som kommer att märka festivalen för alltid. Kanye må vara en riktig idiot, dessutom självupptagen som få, men det blir helt enkelt ointressant i relation till vad han faktiskt presterar som artist.

Min reaktion lät inte vänta på sig, utan jag läste ut större delen av novellerna inom ett dygn, och resten dagen därpå. Och vilka noveller sen! Det pratas med fiskar på restauranger, den perfekte flickvännen förvandlas till en fetlagd burdus man varje natt och tar med dig på nattliga exkursioner till klubbar och krogar du inte hade en aning om. Din bästa väns spöke återkommer för att jaga dig via dina andra vänners galenskaper.

Keret tar det absurda några snäpp längre, och gör det så pass bra att man bara sitter och ler alternativt fnissar alternativt fruktar för vart det ska ta en härnäst. Det hela påminner till stor del om mitt tidigare boktips här på Kulturkompaniet. Visst, det må vara riktigt weird shit som händer, men Keret beskriver händelseförloppet så pass naturligt att man knappt höjer på ögonbrynet förrens efteråt när dammet lagt sig.

För er som gillar det originella, det charmiga och det annorlunda är detta den perfekta novellsamlingen. Läste ni ”All my friends are superheroes” och letar efter mer i samma stil, eller helt enkelt vill ha något som påminner om Murakami fast fnissigare, då kommer ni att älska denna pärla till bok.

Jag tänker inte hymla med att jag inte riktigt förstår vad arrangörerna tänkte när de placerade ett band som Explosions in the sky på en liten scen under dagtid. Lika mycket som det atmosfäriska, själva känslan i sig, är det som gör postrocken så unik och levande är det också avsaknaden av kringliggande förutsättningar för att skapa dessa atmosfärer och känslor som gör att den tappar möjligheten att förtrolla. Senast jag var i Göteborg, för ungefär ett halvår sedan det vill säga, så var jag också där med syfte att se livemusik. Den gången var det Mogwai som då spelade inne på Trädgårn’. Jag skulle ljuga om jag påstod att jag tycker att Mogwai gjorde en bättre spelning, för den här spelningen hade inga problem med att nå upp till samma nivåer. Det som skilde, och som också drog ner upplevelsen i det här fallet, var just omgivningen. Att jämföra en inomhusscen placerad i en intim, nedsläckt lokal med en dagtidsspelning i Slottsskogen är som att jämföra ett solblekt fotografi med en knivskarp nyframkallad kopia, även om motivet i sig är aldrig så vackert även i det tidigare fallet.  Hur som helst så var det där den var placerad, i solsken, dagtid.

Det skall dock sägas att jag trots detta är imponerad. Med de givna förutsättningarna i beaktande så gjorde Explosions in the sky en helt fantastisk spelning. Att få beskåda vad som kan vara en utav den moderna rockhistoriens absoluta toppar kan tyckas vara en belöning i sig, men trots detta bjöd man på vad som för många med största sannolikhet kommer att bli fantastiska konsertminnen. Hur Munaf Rayani under Yasmin the light lägger ifrån sig sin gitarr för att, vaggandes som en pingvin, dansa bort till Chris Hrasky, plocka upp ett par trumstockar och skapa en trumvirvel värdig en kungaparad. Hur gåshuden plötsligt tillkännagav sig under den slutgiltiga breakdownen i The only moment we were alone. Visst, det kan stundvis kännas lite fånigt  att Munaf och Mark med sina bredbenta kroppshållningar stundvis påminner om crabcore-musiker, men det är någonting som iallafall jag är beredd att ursäkta med tanke på kvaliteten hos den musik som levereras.

Vågar jag säga annat än att det här var fantastiskt? Med en senare speltid och en större scen så tror jag utan tvekan att denna spelning hade kunnat kandidera till en plats som en utav festivalens bästa. Ni har väl inte heller missat att Explosions in the Sky kommer till Sverige igen den fjortonde november för att spela på Debaser Medis? I skrivande stund finns det fortfarande biljetter kvar, men det kan ju ändras snabbt så se till att vara ute i god tid!

Alla tycks prata om Watch the Throne för tillfället. Det kanske inte är så konstigt i och med att en utav världens för tillfället mest hypade artister, Kanye West, gått ihop med sin gamle mentor Jay Z och skapat vad som på förhand tippats bli en omedelbar klassiker. Ärke-hipstersen på Pitchfork har hypat plattan till skyarna, vilket kanske inte var helt oväntat, och beskriver den såhär:

stadium-sized event-rap spectacle that still sounds like two insanely  talented guys’ idiosyncratic vision. That’s worth celebrating.

Själv tycker jag att det här kan vara bland det tråkigaste som hiphopscenen levererat sedan Eminems helt fantastiskt intetsägande fjanterier på The Marshall Matters LP. Bortsett från spåret Murder to Excellence som i sig är skrattretande slätt i jämförelse med andra samtida släpp så är det samma tråkiga tugg på samma typ av tråkiga beats hela plattan igenom. Inte ens texterna är intressanta att lyssna på. Med tanke på att man samplat såpass gedigna akter som Otis Redding, Incredible Bongo Band, James Brown och Nina Simone så satte man ribban otroligt högt, vilket också kan vara en av anledningarna till att man inte riktigt lyckats leverera. Jag älskar dessutom Cassius låt I love u so som man samplat i låten Why I Love You, men det är också den samplingen som är det mest imponerande med den låten. Det enda som egentligen imponerar med det här albumet är det snygga omslaget som ser ut som en blandning mellan ett mandelbrot och en guldrelief. Det kanske inte är så konstigt å andra sidan i och med att Jay Z mer eller mindre gjort allt han kunnat för att promota sig själv som en själlös föredetting allt sedan den fantastiska plattan The Black Album 2003. Det är inte utan att denna platta snarare känns som ett välgörenhetsprojekt från Kanyes sida där han låtar den föredetta tungviktaren få åka lite snålskjuts på den hype han lyckats samla på sig genom det kritikerrosade albumet My beautiful dark twisted fantasy.

Möjligen passar det här släppet bättre för en amerikansk publik? Jag har nämligen väldigt svårt att föreställa mig att den här plattan skulle få något särskilt varmt välkomande bland svenska hiphopkonsumenter.

» Lyssna på ”Watch the Throne” på Spotify.

En intelligent pianist, Simon Berggren, sade en gång att jazz inte är en genre utan ett sätt att spela musik. Jazz är egentligen ett alldeles för vitt och urtvättat begrepp för att kunna användas ordentligt på någon musik efter 1950-talet när pop-musiken börjar bli stor och därmed påverkas av och påverka den tidigare dominerande populärmusiken: jazz. Här någonstans i tiden, ungefär samtidigt som Chuck Berry och Elvis blir verkligt stora och jazzen flyttas från dansgolven till konsertsalarna blir jazz så mycket mer än en genre – det blir ett konstnärligt begrepp. Flera stilar uppkommer och frodas parallellt, och i och med spridningen över Atlanten, till bland annat Paris och Köpenhamn men också Stockholm, blir det svårt att prata om jazz som en enhetlig genre. Istället kan man tänka på jazz som ett sätt att ta till sig musik, ett slags filter varvid man tar åt sig musik med improvisation och en viss musikalisk ”ryggsäck” av sound, spelstilar och instrument. Det gör att jazz aldrig slutas utvecklas därför att det är – tvärt emot vad många tror! – inte en klubb för invertes beundran utan ständigt under påverkan från omvärlden. T ex har jazzmusiker alltid spelat med pop/rock-musiker, och alltid spelat egna versioner av pop/rock-låtar. Exemplen är oändliga, ta Michael Brecker med Aerosmith eller Miles Davis och Michael Jacksson.

Oliver Nelson var en saxofonist vars främsta styrka, till skillnad från många andra giganter, inte ligger i hans solistiska kvalitéer utan som kompositör och bandledare. Idag ska jag ta upp de två plattor som han är mest känd för och som utan tvekan håller idag, ca 50 år efter utgivningen. The blues and the abstract truth är Oliver Nelsons album helt dedikerat åt en modern aproach till blues-formen och dess sound. Strukturen på låtarna och soundet på bandet ligger någonstans mellan typisk jazz-blues i moll och den modala jazz som Miles Davis skapade med sin milstolpe Kind Of Blue. Freddie Hubbard som jag pratade om i förra inlägget medverkar här, liksom en av mina favoritsaxofonister Eric Dolphy. Dolphy har ett sätt att spela som låter olikt någon annan solist, han slänger sig ut i vilda och rasande vågor i sina solon mot en allt som oftast lugn och stabil bakgrund, vilket skapar en enorm dynamisk spänning. Men jag imponeras kanske mest av gruppens gemensamma sound.

1. Instrumental- och acapellaplattor

Aesop Rock har  för mig alltid varit en utav undergroundhiphopens fanbärare. Döm av min glädje när jag i dagarna upptäckte att han varit frikostig nog att släppa en skiva med bara acapellor och instrumentaler till sin skiva ”None shall pass”. Fint initiativ som fler borde följa efter. Plattan, som släpptes 2009, finns tillgänglig på spotify om det är så att någon är intresserad av att kolla på den. Kul för oss som producerar eller DJ:ar, men även för alla som bara uppskattar schyssta beats.

» Lyssna på ”None shall pass – Instrumentals and Acapellas” på Spotify.

2. Seu Jorge – The Life Aquatic exclusive studio sessions

Credit goes where credit is due. Den här skivan fick jag faktiskt tillagd bland mina spotifylistor mot min vilja utav Rickard. I början kände jag en märklig aversion mot att våldföra sig på någon så legendarisk som David Bowie, men efter att ha lyssnat igenom plattan ett par gånger, mest utav misstag, så började jag faktiskt uppskatta det hela såpass mycket att jag kände att jag vill tipsa er, kära läsare, om den. Seu Jorge, känd från bland annat Life Aquatic with Steve Zissou och Cidade de Deus, har alltså som soundtrack till den förstnämnda filmen gjort en platta med portugisiska covers på Bowie-låtar. Och visst minns man honom, sittandes med sin gitarr på flera scener i filmen, spelandes Bowie-låtar. Ge det ett par chanser. Det släpper. Du kommer inte ångra dig.

» Lyssna på The Life Aquatic exclusive studio sessions featuring Seu Jorge” på Spotify.

3. Apollo Brown & Hassaan Mackey – Daily Bread

Årets bästa hiphopplatta såhär långt. ‘Nuf said.

» Lyssna på ”Daily Bread” på Spotify.

4. Gaffas recension av Takida.

Jag gillar uppriktiga recensioner, men jag gillar också när folk brer på tills de nästan spricker. När man kan känna att deras texter verkligen befinner sig precis på gränsen. Så är fallet med den här recensionen. I vad som mest ser ut som ett desperat motförsök till att ”ge igen” på recensenten har Takida nu anmält Gaffa för recensionen då de upplever den som innehållandes olaga hot. Själv tycker jag väl att man kanske inte får ta sig själv på allt för stort allvar. Metaforer och osakligt orerande har trotsallt en minst sagt given funktion i recensioner. Skulle vi sluta skriva recensioner gränslöst och fyllt av känslor så skulle vi lika gärna kunna sluta skriva helt, för ingen skulle ändå vilja läsa det.

» Läs Gaffas recension av Takidas ”The Burning Heart”.

5. (Way out) West Side Stories.

Nedräkningen pågår för fullt på redaktionen. Jag kan tänka mig att jag hade tjatat hål i huvudet på både Kalle och Josef redan någon gång under tidig vår. Vad som kan vara spännande att se på Way out west har vi ju redan skrivit lite om tidigare här. Det skall dock sägas att way out west-crewet i dagarna gick ut och berättade att de flyttat om för att undvika krock under Way out West och Explosions in the Sky, vilket nog glädjer många. Själv vill jag egentligen mest passa på att hypa upp (Way Out) West Side Stories lite, dvs. det filmkoncept man valt att köra på förmiddagarna. Det kommer att gå en hel del lovande filmer, bland annat Jag saknar dig, Las Palmas och Apflickorna. Så tipset är att inte börja förkröka i ottan utan istället masa sig iväg till Bio Roy och såsa framför en film.

» Läs mer på Way out Wests hemsida.

6. Tor & Sufjan Stevens – Illinoize

Sufjan Stevens är otvivelaktigt en utav de bästa singer/songwriters som någonsin satt sina fingrar på ett instrument. Med sina state-plattor (Illinoise och Michigan) skapades indiehistoria. Nu har alltså Tor, en beatproducent från Montreal, släppt en platta med sköna mash-ups på Sufjan Stevens Illinoise-platta blandad med sköna hiphop-acapellor. Nivån för plattan sätts redan under första spåret, en mash-up av Aesop RocksNone shall Pass och Sufjans Star of Wonder. Ladda, lyssna, njut. Det här är en future classic in the makin’, som någon cool amerikan antagligen hade sagt. Övriga acapellor består av bland annat Outkasts klassikerATLiens och Brother Alis Talking my Shit.

» Lyssna och ladda ner mixtapet hos Tor.

7. I need that record! The death (or possibly survival) of the independent record store.

För ett halvår sedan så var jag och Rickard i Göteborg och såg Mogwai på Trädgårn’.  I samband med det här så passade vi på att göra oss av med hela vår lön på skivor i skivaffären Bengans. Jag köpte då en DVD med en dokumentärfilm om den omdiskuterade skivbutiksdöden. Jag såg inte dokumentären förrän ganska nyligen dock och måste erkänna att det var värt väntan. Innehåller bland annat exklusiva samtal med Ian MacKaye från Minor Threat. Se den!

» Läs mer om filmen ”I need that Record!” på IMDB

8. 69 Love Songs

När jag var på Vaxkupan senast så var jag egentligen bara där för att spana efter billig bra begagnat-jazz. Det slutade dock med att jag inte köpte en enda jazzplatta. Istället gick jag därifrån med vad jag fram tills dess inte trott existerade mer än i ett fåtal exemplar för flera tusen styck: en 10-tums vinylutgåva utav The Magnetic Fields platta 69 Love Songs. Utöver de sex 10-tumsplattorna så fick man även med en stor booklet med foton på bandet. Allt förpackat i en box med orginalomslaget från cd-versionen. Om ni lyckas komma över den här releasen så köp den, oavsett vad den kostar. Jag vågar rent av lova att ni inte kommer att ångra er.

» Lyssna på ”69 Love Songs” på Spotify.

9. Secondhand Sureshots

Det här är egentligen gammal skåpmat vid det här laget. Det är bara det att jag tycks glömt skriva om det tidigare, så jag vill gärna klämma in det här. xxx släppte Dublabs dokumentären Secondhand Sureshots som de sedan sålde via Stones Throw. Dokumentären porträtterar fyra kända beatproducenter: J Rocc, Nobody, Ras G och Daedalus som alla får köpa ett gäng begagnade vinyler som de sedan skall göra ett beat på. Resultaten är enastående. Boxen som släpptes var en smått fantastisk kreation som innehöll bland annat slipmats, en vinyl med låtarna de skapade och dokumentären. Tyvärr lyckades jag inte lägga händerna på ett exemplar men jag har däremot sett filmen ett par gånger och den är minst sagt fantastisk.

10. Jamie Woon – Lady Luck

Fredagen på Emmaboda är en regnig dag, och runt om på campingen och området börjar det sätta sina spår. Tält försvinner ner i pölar, gyttjebad skapas framför scener och matbodar och vissa förstagångs-besökare ger upp och beger sig hemåt. Själv har jag en bra avsides tältplats som är lite upphöjd så jag har inga jätteproblem med regnet. Visserligen läcker tältet och jag vaknar en morgon med foten i en vattenpöl, men det är småkakor mot vad andra besökare får genomfara. Fredagens program på Emmaboda är inte min favoritdag, men Sture Alléns Dansorkester lyfter upp stämningen på ordentligt med hederlig skånsk reggae. Sture och hans gäng kör på ett spår som inte är nydanande på något sätt, men så väl genomfört och stabilt att man omöjligt kan kritisera dansfaktorn. Han får dock min fulla respekt för sitt jordnära mellansnack: ”det är lätt att prata om stora tänkare som svänger sig med stora ord om hur världen fungerar och hur den egentligen borde se ut medan de skiter i sina nära och kära. Så här kommer en låt om en person som inte gör det, nämligen min mamma”. Dessutom fick han ett par extra genuspoäng när han rättade sig själv från ”damer och herrar” till ”gott folk”. Jag vill även passa på att hylla trombonisten/trumpetaren/flygelhornisten, en riktigt duktig musiker.

Slagsmålsklubben är Emmabodaveteraner. De har spelat där otaliga gånger, de vet det, publiken vet det och det är ett kärt återseende. SMKs formel för en lyckad konsert är inte så knepig, de rattar på sina synthar med nerböjda huvuden och tittar ut med jämna mellanrum för att försäkra sig om att publiken fortfarande dansar, vilket de gör. Mellansnacket är något osammanhängande och lite utdraget för att byta ljud på maskinerna verkar vara lättare sagt än gjort. Man får en känsla av att de tröttnar på sina egna låtar rätt snabbt, speciellt de som blir uppskattade, men när de spelar sina – numera klassiska – låtar från Den Svenske Disco så går publiken bananas. Det är allsång och alldans, och naturligtvis fläckfritt utfört från scenen. Men den riktigt stora festen kom när de spelade Sponsored By Destiny från senaste skivan Boss for Leader, som de enligt Frej Larsson (Maskinen, Far&Son) egentligen hade lovat sig själva att sluta spela. Det blir mosh-pit i publiken, något som Frej hyllar och manar på lite extra. Allt som allt, en lyckad, men inte särskilt överraskande spelning.

Danger var ett av större bokningarna för mig på årets festival. Han avslutade förra årets (och den sista) Arvikafestivalen och det var en spelning som kommer gå till historien. Och det verkar vara fler än jag som är pepp för publiken är tät och stämningen är på topp när Danger entrar scenen. Han är klädd i helsvart, med rånarluva och två lysande lampor som ögon vilket verkligen ger intrycket av att seriefiguren som är den franske DJns alter ego verkligen står på scen. Tankarna dras åt en potentiell skurk i Spindelmannen. Han spelar ett fläckfritt set med sin typiska episka electrohouse som låter som något hämtat ur amazonas djungler, fast från 80-talet i en tecknad tv-serie men ändå tungt, modernt och dansvänligt. Danger är ett koncept, och jag uppskattar en artist som går hela vägen. Dock saknar jag några av hans covers, min personliga favorit är den (iofs något utdaterade) Estelles American Boy.